Vitryggig hackspett

Dendrocopus leucotos

FYSISKA FAKTA

Den vitryggiga hackspetten är en av våra fyra sk brokspettar. Brokspettarna är övervägande svarta och vita i fjäderdräkten. De olika brokspettarna är mycket lika och förväxlas ofta med varandra.

Vitryggen är som namnet antyder, vit på nedre delen av ryggen, övre delen är svart. Undersidan och sidorna är vita med svarta streck. Vingarna är svarta med band av vita streck.

De båda mellersta stjärtpennorna är svarta, övriga har en vit ytterkant med svarta tvärfläckar.

Hannen har röd och honan svart hjässa. Det säkraste kännetecknet är den rosa färgen under stjärten.

EKOLOGI
Vitryggen är en extrem födospecialist och lever på larver av vedlevande insekter. Det gör att arten kräver miljöer med i huvudsak död och döende ved av lövträd.

Fåglarna stannar ofta i eller i närheten av häckningsreviret hela året. Under kall avintrar med mycket snö kan de dock söka sig längre söderut för att hitta föda.

Som de flesta hackspettar hackar vitryggen ut ett nytt bohål varje år. Bohålet placeras ofta högt upp, mellan 5 och 15 meter, och gärna i en murken asp, al eller björk. Ingångshålet är ca 7 cm i diameter och själva boet är 30 cm djupt.

Honan lägger 3 - 5 ägg som är helt vita. Ruvningstiden är bara 15 dagar lång. Ungarna lämnar boet när de är ca 4 veckor gamla. De återkommer dock för att bli matade.

Under sensommaren lämnar de föräldrarnas revir för att söka ett eget.

UTBREDNINGSOMRÅDE
Vitryggen förekommer från Norge i väster till Japan i öster, även om den exakta utbredningen österut ännu är okänd. Därtill kommer ett antal mindre populationer i bl a Pyreneerna, Alperna, Karpaterna, på Balkan och i Kaukasus.

Under 1800-talet och 1900-talets första hälft häckade vitryggen i större delen av Sverige. Under 1900-talets senare del skedde en kraftig minskning av artens utbredning och idag finns endast enstaka fåglar kvar i Dalsland, Värmland och Dalarna.

HOTBILD
Den primära orsaken till artens kraftiga och snabba tillbakagång hänger samman med förändringen av skogslandskapeet. Ett allt för intensivt och rationellt skogsbruk resulterar i färre orörda skogsområden med lämplig livsmiljö.