Vargen är klassad som akut utrotningshotad i vårt land och målet med bevarandearbetet måste vara att med olika åtgärder skapa förutsättningar för en långsiktigt väl fungerande vargstam. Det finns två viktiga utgångspunkter att ta hänsyn till, dels att öka den genetiska variationen, och dels att öka populationsstorleken totalt i landet. Att öka den genetiska variationen kan ske genom att underlätta invandring eller att aktivt flytta hit obesläktade djur. När det gäller minsta populationsstorlek som krävs för att på sikt vidmakthålla en gynnsam bevarandestatus, så varierar forskarnas rekommendationer från 500 till 2000 djur. Den av Riksdagen beslutade vargjakten uppgavs av miljöminister Andreas Carlgren i morgonnyheterna i P1 måndagen den 4/1 vara ett led i ett långsiktigt bevarande av arten, men logiken i detta är svår att förstå.

Den förra regeringen satte upp ett etappmål på drygt 200 vargar och den nuvarande regeringen har bestämt sig för att ”frysa” vargstammens storlek till 210 för att längre fram göra en utvärdering. Detta är mindre än hälften av vad forskare inom populationsgenetik på Uppsala universitet anser vara den minsta populationsstorlek som krävs för att vargstammen skall överleva på sikt. Trots detta beslutar Riksdagen om en avskjutning av 27 vargar. Att tillåta förekomsten av stora rovdjur i ett land kan innebära konflikter med olika intressen. När vargar angriper tamboskap ska givetvis de drabbade djurägarna ersättas och tamboskapen så långt möjligt skyddas. Genom skyddsjakt kan vargar som orsakar dessa konflikter tas bort.

En vargflock har ett socialt system där gruppen leds av ett alfapar, en hane och en hona, och deras ungar. Så länge gruppen har denna struktur fungerar den relativt stabilt som en sammanhållen enhet. Äldre ungar, främst hanar, brukar så småningom lämna gruppen för att söka en hona och bilda ett nytt revir.

Om man med jakt vill minska konflikten mellan varg och tamdjur, borde man sätta in skyddsjakt i utpekade områden där dessa problem är störst, man borde också sträva efter att ta bort hela familjegrupper, d.v.s. alfaparet och deras ungar. Kanadensiska studier visar att om båda alfadjuren skjuts finns det stor risk att de kvarvarande unga djuren blir vilsna och sprids och kan ställa till större problem än de man ville lösa med jakten.

I den jakt som nu bedrivits har länsstyrelserna inte fått direktiv att undanta alfadjuren, utan vilka individer som helst fick skjutas, man har inte heller pekat ut de revir där konflikterna med tamdjur skulle kunna motivera jakt. Fem län har fått en bestämd tilldelning av djur och därefter har jakten i princip varit fri. Enligt en rundringning till de olika länen som redovisades i Rapport på måndagskvällen den 4/1 har nästan en tredjedel, 7 av 25 vargar, skadeskjutits och avlivats senare vid eftersök. Viggo Nielsen på Länsstyrelsen i Dalarna är kritisk till hur jakten bedrivits och menar att den inte alltid utövats av skickliga jägare. Forskaren och veterinären Jon M Amemo inom skandinaviska vargprojektet anser att en sådan jakt borde ha skett av jägare med särskild kunskap om vargar, men sådana krav har enligt Per Risberg på Naturvårdsverket inte funnits. (Läs mer www.svt.se Rapport 4/1)

Vi frågar oss vad Regeringen vill uppnå med denna politik. På två dagar har jakten i stort sett avslutats, spridda djur har skjutits i många olika revir. Man har på detta sätt inte minskat risken för konflikter med tamdjur, man har vid jakttillfället skjutit vargar utan vetskap om det är alfadjur och i värsta fall har man då skapat grupper av vilsna vargar som sprider sig i landskapet. Man har tillåtit jakt på ett akut utrotningshotat rovdjur i strid med forskarnas rekommendationer om minsta populationsstorlek som krävs för en livskraftig vargstam. Vi följer också med intresse de åtgärder som regeringen föreslår för att säkerställa att 20 nya vargar berikar den svenska vargstammen.

Claes Andrén
Professor i bevarandebiologi
Vetenskaplig ledare Nordens Ark