Aveln är i gång

Våren är en tid på året som är väldigt arbetsintensiv men samtidigt den tid man har längtat efter under den kalla och hårda vintern eftersom man får belöningen för all arbete - alla djurungar födds.
Nordens Ark är involverat i många utplanteringsprojekt, ett av dem är pilgrimsfalkprojektet. På Nordens Ark håller vi 10 avelspar i vår karantäns och avelsanläggning, Lunden, som är inte tillgänglig för besökare. Vi föder upp pilgrimsfalkarsungar som främst planteras ut i Dalarna och Örebro län. Pilgrimsfalkpopulationen är stabilt i norra och södra Sverige och genom utplantering i mellan Sverige försöker man att skapa en korridor för fåglarna så att de sprider sig över hela Sverige.
Årets första falkunge planterades ut i falkbo BoO2 som ligger på Lantmännens silo i Helsingborg. Där häckar ett falkpar i en bolåda för andra året men tyvärr överlevde bara en av deras ungar i år. Nästan samtidigt föddes det en falkunge på Nordens Ark och eftersom hon var ensam i sin kull bestämdes det att hon skulle sättas ut i deras bo. Förra torsdagen var det dags för henne att flytta till sin nya familj och falkparet och deras unge accepterade den nya familjemedlemmen.
Utanför bolådan är en webkamera installerad och på www.kof.nu/falkarna kan man titta på falkarna och följa ungarnas utveckling. Nu återstå det bara att vänta och hoppas på att man kan se deras första flygtur, vilket kommer att ske runt den 20:e juni om allt går som det ska.
Under tiden har det kläckts fler falkungar på Nordens Ark och vi hoppas på en bra säsong! 

Voljärer

Under vintern på Nordens Ark så har tre stycken nya voljärer för vitryggig hackspett byggts och inretts på vår slutna avdelning.
Även två stycken voljärer inne i parken har inretts med nya stockar.
Att inreda en voljär för vitryggig hackspett  innebär många timmars arbete. Det gäller att hitta bra stockar som är lagom mycket röta i och helst av Asp men även andra trädslag med mjuk ved går också bra.
Sen så gäller det att resa upp dem och fästa så de inte välter. 
En stock kan väga många kilo och  det är ett mycket tungt arbete men belöningen för arbetet kommer direkt.
Bara några sekunder efter att man har släppt ut hackspettarna i sina ny hem så börjar de hacka i stockarna.
Nu går vi på Nordens Ark i väntans tider på att det skall bli flera lyckade häckningar av vitryggig hackspett

Byggt om

Under några veckor i mars var vårat våtmarkshus stängt då vi gjorde vissa förbättringsarbeten. Bland annat byttes belysningen ut i terrarierna på övervåningen där vi visar våra tropiska arter av amfibier och reptiler.
Detta gjordes eftersom att vi bestämt oss för att visa djuren i dagsbelysning, tidigare så har det varit nattbelysning i terrarierna då besökarna varit där.

Men nu ville vi visa våra gäster vackra biotopsterrarier med levande växter från de områden som våra djur kommer ifrån. Mycket tid lades på att först och främst ta fram vilken sorts belysning som skulle passa i just våra terrarier, sen var det dags att börja leta efter lämpliga väsxter som både är vackra och som djuren också kan utnyttja.

När sedan elektrikern var färdig med instalationen av de nya lamporna så var det våran tur att börja inreda, det blev några sena kvällar. Men vi är nu färdiga och vi är väldigt nöjda med hur det blev, och det verkar djuren också vara vilket är det viktigaste. Vi hoppas nu att alla besökare också uppskattar de nya miljöerna.

Idag har jag fått se Eremitibisarnas bergvägg ur fågelperspektiv!

Nordens Ark är den enda djurparken i Sverige som håller Eremitibis.
Fåglarna som bor hos oss ingår i det europeiska avelsprogrammet och de kom hit sommaren 2008. Vi blev jätteglada och stolta i våras, när de för första gången häckade och födde upp ungar i hägnet vid våtmarkshuset!
De Eremitibisungar som vi under sommaren såg kläckas, växa och utvecklas är nu fullvuxna. Fyra av dem är honor, och de skall få flytta till en djurpark i Mierlo, Nederländerna. Tiden för transporten närmar sig, och idag var det dags att fånga in fåglarna.
Eremitibisarna är ju vilda, så fångsten måste ske med håv.

Hägnet med bergväggen är mer än sex meter högt, så vi fick ställa upp en lång stege mot väggen där inne. Jag tog mig snabbt an uppgiften att stå högst upp! Vi tog med oss håvar med långa skaft, och med nät som inte skadar fåglarna.
De första två Ibisarna fångade vi nästan direkt. De blev rädda när jag klättrade upp på stegen, och flög ned till marken där de lugnt kunde fångas. Vi kontrollerade ID-numren på deras chip, och stoppade dem i transportlådor. Sedan fick vi flytta stegen, för att komma åt de andra två fåglarna. Det hela gick faktiskt ganska fort, och lättare än vi trott.

Förhoppningsvis kommer de Eremitibishonor vi nu skickar iväg så småningom häcka och föda upp egna ungar i sitt nya hem. Vi väntar också spänt på årets häckning i vår egen anläggning!  Eremitibisen klassas enligt IUCNs rödlista som akut hotad, och det finns bara några hundra individer kvar i det vilda. Därför känns det extra viktigt och spännande att vi får vara med och bidra till bevarandet av dem!

Avbrott i vardagen…

Vare sig man tror det eller inte har även djurvårdare en vardag i sitt arbete. För alla djur har vi våra skötselrutiner, matningsschema och ett flertal miljöberikningar.Efter att vi har kämpat mot snön i många månader blev alla extra glada när Örjan Johansson från Snowleopard Trust kom på besök och berättade om sin forskning.

Han jobbar i Gobi öken i Mongoliet med att fånga och sätta radiohalsband på snöleoparder. Studiens syfte är att få reda på snöleopardens naturliga beteende och deras rörelsemönster.
Örjan beskrev väldigt utförlig hur han går till väga när han jobbar i fält. Efter hans föredrag har den romantiska bilden av att forska på snöleoparder ersatts av insikten hur hårt livet i Gobi är och vilken kraft, energi och motivation det krävs för att genomföra arbetet.

Nordens Ark ska stödja Snowleopard Trusts forskning genom att vara med och finasiera två radiohalsband som Örjan kommer att använda. Det blir spännande att höra om snöleoparderna som bär på Nordens Arks radiohalsband och deras beteende.
Örjan har återvänt till Mongoliet och jag önskar honom lycka till med sitt arbete och hoppas att han hälsar på oss på Nordens Ark igen och berättar mer om forskningens resultat.

Så efter 45 dagar var det dags att samla in våra mycket efterlängtade grodungar. Den 1 november byggde vårat Montserratgrodpar ett skumbo som de sedan vaktade mycket väl och alla som kom för nära attackerades. De stackars basiliskerna som delar terrariet med grodorna höll sig på ett tryggt avstånd...

Vi hade märkt att både hanen och honan varit på dåligt humör, men ingen visste hur det skulle vara när vi var tvungna att krypa in i terrariet. Beväpnad med en pappskiva kröp Kristofer in. Hanen som vaktar utanför bohålan var först med att visa sitt missnöje med intrånget genom att gång på gång göra utfall. Sen var det honans tur, att inifrån bohålan gå till angrepp och försvara sina ungar.

Anledningen till att vi samlar in ungarna är för att kunna ha bättre uppsikt på dem.

Tillslut så får vi samlat ihop alla ungar, 11 stycken totalt, som nu får växa till sig uppe i den slutna avelsanläggningen i Lunden.

Klicka här för att läsa pressreleasen om Montserratgrodorna!

På hovdjursgruppen ägnas morgonen som vanligt åt en morgonrunda i parken där de flesta av djuren utfodras med pellets, man krattar kring matplatser och rengör vattenskålar. Sedan är det frukostrast tillsammans med alla djurvårdare och här bestäms bland annat vem som följer med och hjälper till med mockningen hos Przewalskis hästar, vi är nämligen alltid två när vi gör detta. Delvis för att det är tungt för en person och delvis av säkerhetsskäl.

När jag började sköta hovdjuren hade vi tre vuxna, lugna ston och sedan dess har ett ungsto, en hingst och två föl tillkommit. Flocken är alltså numer ganska stor, sju individer, så oroligheter kan lätt uppstå och fort går det i så fall. På artinformationsskylten står att Przewalskis häst är aggressiv och stridslysten, men i mina ögon stämmer inte detta särskilt väl. Dock är dessa hästars naturliga reaktion i fall de blir skrämda eller bråkade med ofta att snurra runt och sparka bakut, till skillnad från många tamhästar som inte skräms lika lätt och oftare bara springer undan. Instinkter hos tam- och vildhäst är i stort sett desamma, det är vad man kallar tröskelvärdet för att de ska utlösas som varierar.

Nåväl, när vi kör in i hagen tar vi med en hink med havrekross och mineralpellets samt några säckar hö för att fylla i de olika höhäckar vi har runt omkring i hägnet. Min arbetskamrat öppnar och stänger porten för mig och stannar sedan vid huset och börjar kratta och fylla hö där. Som vanligt är hästarna uppspelta, sugna på havren och flockas kring fyrhjulingen som jag kör fram till foderrännorna. Här försöker jag bereda mig lite plats för att kunna hälla i havren. Detta är väl lättare sagt än gjort då jag med mina sjuttio kilo inte har väldigt mycket att sätta emot ett par ton häst som vill ha havre. Bordskick och att vänta tills man hör ”varsågod” finns inte mycket av i djurvärlden så det blir trångt. Man får ha ”ögon i nacken” och lite känsla för individerna så man kan hålla undan ifall ett par hästar börjar bråka med varandra, de tar inte hänsyn till ifall det skulle stå en människa emellan…

Nu brukar det inte vara några problem och så fort jag rullat därifrån kan de själva bestämma hur de ska ta plats och det är här man allra tydligast ser flockens rangordning. Ledarstoet äter där hon vill, minsta stoet äter där det blir plats och hingsten äter där han känner för då han står utanför ordningen (hans uppgift är att försvara och betäcka).

När de nu fått sin havre börjar åter ett lugn lägga sig över hästhagen och vi kan fokusera på vår mockning. Man kör runt, krattar och skyfflar. Efter en stund kommer något av stona fram för att hälsa och vill gärna bli klappad och kliad, och visst, det är man väl inte sen att stå till tjänst med. Numer avbryts man allt som oftast också av fölen som får sina ryck och springer runt, leker och jagar varandra. Det går verkligen inte att inte titta på dem. Sådana små härliga personligheter med sådan levnadsglädje. Det har sannerligen blivit mycket liv och rörelse i hästhagen på senare tid och även om det tar lite längre tid med fler hästar att sköta är det en riktigt mysig, spännande och glädjefylld stund på arbetsdagen.

Jag fick förfrågan att skriva i djurvårdarnas dagbok för två veckor sedan men jag avböjde och sa tack men nej tack, för v46 är det mårtensafton då äter man gås. Jag tyckte det var lite magstarkt att skriva om gäss just den vecka.

Det pågår en nyförlovning bland alla fjällgäss på Nordens Ark. Nyförlovning innebär att vi byter ut gamla ringar och märker om dem med ett nytt märkningssystem som WAZA (World Association of Zoos and Aquariums) har tagit fram till olika fågelarter. Ringarna har 4 olika färger med en seriebokstav. Tanken är, att med hjälp av ringens placering, vänster eller höger ben, färg och seriebokstav kunna avläsa kön och ålder, data som djurvårdare har nytta av i den dagliga skötseln som t.ex. under våren när gässen börjar bilda par, är det lätt att följa en enskild individ på avstånd. Mer data om en specifik individ finns i en databank ARKS (Animal Record Keepeing) som utvecklats av ISIS. De grunddata som registreras är bland andra geografiskt ursprung, födelse- och dödsdatum, härstamning och avkomma m.m.

När man fångar och hanterar fåglar måste man vara ytterst försiktig för att inte skada fågeln och sig själv. Större fåglar som i det här fallet gäss kan man hålla om vingarna vid deras bas så att den inte flaxar för mycket eller genom att man trycker fast fågeln mot kroppen. Det är ofta bra att ha en eller flera medhjälpare med när man märker fåglar. Alla gäss vi märker gör man en hälsoundersökning på , kollar vingar, fötter samt att man väger fågeln. Vikten speglar hur fågeln mår vilken kondition den befinner sig i just nu. Alla ny data skrivs ner och lämnas till Nordens Arks zoolog (Leif Blomqvist) som för in all data i den databank som tidigare har beskrivits.

Nordens Ark har totalt 59 fjällgäss och alla har fått ny märkning.
Fjällgåsprojektet planerar att sätta ut ungar från ryska fjällgäss, drygt hälften av Nordens Arks gäss är en import av dessa. Tanken är att stärka upp beståndet som finns i lapplands fjällregioner.
På mitten av 70-talet startade det en handfull olika fågelprojekt som t.ex. projekt Berguv, Pilgrimsfalk, Havsörn samt i slutet av 80-talet startade man Projekt Stork i Skåne. Det är några av de olika projekten som har lyckats bra med att bevara fåglar i vilt tillstånd. Men det är tack vare en ideell verksamhet och en envishet och ett starkt engagemang av fågelvänner runt om i landet som det har lyckats. Jag hoppas att projekt fjällgås lyckas lika bra som alla de andra.
Nu vill jag avslutningsviss ställa en fråga samt ge ett kort koncis svar på
Vill vi ha kvar fjällgåsen i våra svenska lappmarker ?
Svaret är: GÄSS !

Klockan kvart i sex på kvällen ringde telefonen! Jag som höll på att vinna onsdags-bandyn med djurvårdarna... Ja, ja, inget att göra åt saken. Kristofer och jag bytte snabbt om och for iväg till jobbet. Ärendet var att ta emot djur i form av olika grodor, salamandrar och insekter som nu anlänt till Nordens Ark från en djurpark i Riga.

Arken låg stilla, mörkret och dimman låg tät över Åby säteri. Många av djuren hade somnat, andra hade precis vaknat.

Vi hade just kommit fram till Lunden, området där karantänsbyggnaden ligger. Lunden är Nordens Arks slutna avdelning där avelsprojekt på bland andra pilgrimsfalk, vitryggig hackspett och grönfläckig padda pågår. De nya djuren låg väl förpackade i en frigolitlåda. Med stor försiktighet och uppspärrade ögon öppnade vi lådan som om den vore en skattkista full med guld och rikedomar. Ahhh, där låg dom. Små fina plastburkar innehållande diverse intressanta arter av groddjur som bland annat Moss grodor (Theloderma corticale) och Iranska bergssalamandrar (Neurergus kaiseri). Efter att ha placerat alla individer i sina nya terrarier och sett att alla mådde bra kunde vi lugnt åka hem för en god natts sömn.

Djuren, som ännu bara Kristofer och jag fått möjlighet att se, kommer att tidigt i vår finnas för visning i vårat våtmarkshus inne i parken så att alla ni andra också kan fascineras så som vi.

Igår började dagen, som många andra, med att släppa ut och utfordra manvargarna.

Manvargen lever i centrala och östra Sydamerika på grässlätter och i buskskog. Den sätter inte vinterpäls, så när kylan börjar komma får de nattetid bo inomhus.

Dagen följs av arbete i foderköket, där vi förbereder maten för rovdjuren. Denna dag var det utter, järv, europeisk vildkatt och varg som skulle få mat. Det är nämligen så att det är inte alla djur som får mat varje dag. Amurtigern till exempel äter 2 ggr i veckan, medan de mindre rovdjuren äter varannan dag. De dagar de inte äter görs en aktivering. Exempel på aktivering kan vara att djurspillning, skinn eller blodspår läggs i hägnet.

Vid matning görs något som kallas berikning. Berikning innebär kortfattat att djurens mat inte bara läggs in i hägnet och att djuren kommer till "dukat bord" utan att djuren får anstränga sig både fysiskt och psykiskt för att få sin mat.

Efter detta körs en runda för att kolla så att alla djuren mår bra och att alla staket och el-trådar är intakta. Alla dagar innebär också städning av hägnen. Torsdagar brukar innebära städning hos tiger. Tigrarna måste således slussas in anda hägn för att vi ska kunna gå in. Vid städning plockas allt från tigerbajs till benrester från mat de tidigare ätit upp.

När detta var gjort släpptes tigrarna tillbaks och de är då noga med att besikta sina hägn så att saker och ting gått rätt till.

Eftersom vi bedriver avel av hotade lantraser så behöver vi med jämna mellanrum köpa in nya avelsdjur för att få lite nya gener till våra besättningar. Denna gång var det dags att hämta en ny bagge född i år av rasen Värmlandsfår.

När vi ska välja ut nya djur till våra besättningar är det många olika saker som vi måste ta hänsyn till. Bland de väsentligaste är att besättningen vi köper ifrån är friförklarad från vissa sjukdomar som förekommer hos får. Härstamningen är viktig då man inte vill avla på närbesläktade individer.
Med lantraser kan det ibland vara svårt då det finns väldigt få djur kvar av vissa raser men i den mån det går så försöker vi hitta en så obesläktad individ som möjligt.

Hur individen ser ut är också mycket viktigt del att ta i beaktande, men inte så mycket för syns skull som för resultatets skull. Vi vill avla på individer som har bra ben, rygg, horn etc. så att avkommorna inte får problem med t.ex. trånga horn som växer för nära inpå huvudet och ont i ben eller klövar till följd av en dålig benställning.

Nu står vår nya avelsbagge Diego och väntar på att få träffa sina nya tackor. Det enda som är kvar för honom nu är ett par rejäla fotbad, avmaskning och avföringsprov. Fotbad mot fotröta, avmaskning mot parasiter och avföringsprov för att se så att han inte har salmonella eller EHEC. Samtliga behandlingar och tester görs i förebyggande syfte då det skulle vara väldigt trist att få in det i vår besättning som består av så mycket som 70 får.

Hur som helst så kan det ibland vara svårt att få alla bitar att stämma som vi måste ta hänsyn till men jag tror att vi har lyckats denna gång. Jag tror starkt på vår nya värmlandsbagge. Det känns som det kommer att skutta runt många fina lamm efter honom om cirka fem månader.

(Det finns 1.607 tackor och 227 baggar fördelat på 152 besättningar av rasen Värmlandsfår.)

Då är det alltså höst, vilket på rovdjurgruppen innebär att den stora ”djurtransporttiden” har börjat. Det är dags att skicka många av de ungar som fötts till olika djurparker runt om i världen och först ut är järvarna.

I februari 2009 fick järvparet 2 stycken järvvalpar. Det var två hanar och nu är den ena av dem placerad på Cotswold Wildlifepark i England.

Det är mycket som måste tas med i beräkningen när man ska söva djur. Så när jag, två av mina kollegor och vår veterinär åkte upp till järvhägnet hade vi gjort en plan som vi trodde skulle fungera, men det är ju sällan saker blir som man planerat när man jobbar med djur. 

En av de viktigaste detaljerna var att järvarna inte skulle klättra upp i ett träd, men våra hägn har ju rätt många träd så detta är lättare sagt än gjort. Vi valde att locka in dem i det hägn där vi har minst träd och sedan placera vi oss på ett sådant sätt så att vi blockerade de största träden, vi var trädkramare alltså. Nu hade valpen inte alls någon lust att klättra upp i träden utan sprang istället in i en lya. Detta var inte alls vad vi hade planerat, det var faktiskt bättre! John skyndade sig nu att blockera lyans öppningen med en metallhink.

Okej, nu var järven instängd i lyan och ett dovt morrande hörs inifrån så visst var det lite nervöst när vi försiktigt tog bort hinken för att veterinären skulle kunna blåsa en bedövningspil på honom. Men det hela gick bra och efter ett par minuter så sov han.

Vår veterinär tog sedan blodprov, gjorde en hälsoundersökning och vägde honom.  Han är en stor pojke och väger hela 17 kg.  Allt detta fick gå fort för järvar har en tendens att vakna väldigt snabbt så det var bråttom att få in honom i transportlådan.

Nu sitter valpen i ett nytt hägn i vår stängda avdelning Lunden i väntan på transport. Han kommer att flyga från Landvetter under höstlovet och vi kommer sakna honom.